From now until forever

Hej Hej, tänkte bara berätta att jag publicerade min första text på vår skoltidning idag. Den handlar om en kille som heter Albin och hans musikintresse. Om ni vill läsa kan ni hitta den HÄR eller genom att trycka på bilden (som jag tog från min instagram) nedan.

Jag har tyvärr inte fått någon respons på min text som de andra i klassen och jag blir så lätt blind för min egen text så det kan finnas stavfel som jag själv inte ser då jag har läst den så många gånger.

 

Kärlek /MissLeinonen


Att sluta nian.

Att sluta nian. Att bli stor. Att själv få välja inriktning. Att aldrig mer få gå i grundskolan. Att aldrig mer kunna gå från barndomshemmet till skolan på mindre än 20 minuter. Att åka till Frankrike med världens bästa Franskagrupp. Att se Eiffeltornet. Att prata franska på riktigt. Att bli fotograferad av peddogubbar på metron. Att gå alla trappsteg upp i triumfbågen. Att vara livrädd. Att älska livet.  Att komma hem från Frankrike. Att gå modevisning i kläder sydda på syslöjden. Att skämma ut sig själv. Att hamna i tidningen med fel namn. Att inte bry sig för bilden var så ful. Att snubbla i trappan med klackskor inför hela skolan. Att gilla att vara i strålkastarljuset. Att ha en klänning som är för stor över brösten och för liten över röven.  Att planera en middag långt i förväg. Att sedan gå på middagen och allt blir precis som man önskar. Att höra sitt ex sjunga för alla nior. Att vara stolt över honom. Att vara glad över att vi är kompisar. Att skratta till tårarna rinner. Att hata allt för musiken pajade i en timme. Att det sen blev roligare när allt kom igång. Att dansa på bordet och scenen till benen inte klarar mer. Att sedan gå till Lillsjön med gänget och att älska livet ännu mer. Att inse att joo, jag kommer nog ändå sakna min galna klass ändå. Att för en gångs skull snacka ordentligt med killarna. Att tycka om dem även fast de hade mindre stil än killarna i de andra klasserna. Att komma på att innerst inne gillar vi nog varandra. 
Att dagen efter åka till Boda Borg. Att skratta, skrika, hoppa, kämpa och få alla stämplar utom tre. Att vara en av dem som tyckte det var kul hela tiden inte bara de första timmarna. Att äta så mycket tacos att man blir spyfärdig. Att tappa alla tio lösnaglar man så omsorgsfullt hade fixat dagen innan. Att hitta ett litet plastdjur och döpa till det Charles. Att ta flest stämplar i hela klassen.


Att gå i skolan några dagar till. Att göra ingenting speciellt. Att öva körsånger. Att spela volley boll i folkparken. Att åka till söderköping och äta glass. Att ha tårtbakar tävling och fylla tårtan med stark sås. Att lärarna får reda på det och struntar i att smaka på tårtorna därför. Att bli besviken på att inte få se deras chock. Att gå till skolavslutningen. Att sjunga i kören.
Att försöka hålla in tårarna när Linn och Marion sjunger varsin solosång. Att försöka hålla in tårarna när rektorn läser sitt tal, fast det var samma som förra året. Att kolla på sina kompisar. Att ha blandade känslor. Att skratta. Att gråta. Att ta emot ett stipendium. Att vara chockad och att vara stolt över det. 
Att ta emot sina betyg. Att tåga ut ur kyrkan. Att gå in igen för det regnar. Att få rosor och kramar av sina mentorer. Att ge de blommor tillbaka. Att få höra "Hanna du klarar det här, med din personlighet. Du är så duktig på att organisera och få andra människor att också göra det. Det är en bra egenskap. Du har många bra egenskaper" när jag kramar en av mina metorer. Att börja gråta ännu mer. Att ta en sista bild med klassen samlad. 
Att komma på att vissa av de här människorna kommer jag aldrig mera prata med. Att gå och krama alla i hela kyrkan. Att gråta. Att gråta. Att gråta och skratta åt att jag gråter. Att krama Elisabeth en sista gång. Världens klokaste Elisabeth.
Att äta sushi med familjen istället för jordgubbstårta med släkten. Att köpa jordgubbar. Att sedan fika med mormor och morfar. Att planera kvällen. Att läsa om hur många som blev av med sin sprit. Att bli glad över det. Att åka till lugnet, sitta på en filt och äta jordgubbar. Att vara med alla en sista gång. Att kissa i skogen. Att smaka morgan blandat med pepsi för att man blev lurad att det bara var pepsi. Att snacka med nattvandrare och polis. Att åka till Jursla och spela basket. Att inte vilja gå hem. Att gå ändå. Att lägga sig i sängen och komma på att nu, Nu är det över. Att sluta nian. 

Kärlek /MissLeinonen

 
 
 
 
 

Ändå kallar du mig pucko när jag undrar vad du ser hos nån som mig.

Markus går på repeat och jag finner verkligen ingen ro för att plugga. Tankarna flyger runt i huvudet. Tänk om jag hade gjort så istället? Tänk om vi fortfarande hade varit vänner? Tänk om hon och jag hade fortsatt prata med varandra? Eller om jag och han aldrig blivit sams igen? Det finns så många personer som man känt, växt ifrån och förlorat. Så många vuxna, lärare och ledare som betytt så mycket som jag aldrig någonsin kommer få prata med igen. Måste man verkligen sluta nian? Vill stanna upp tiden och leva just här, just nu tills jag är redo att lämna allt bakom mig. Vad händer med de kompisar som man bara pratar med i skolan? Och de lärare som alltid förstår en? Vill inte ens tänka på det.

 Aja, det löser sig som man brukar säga. 
 
 

Vill inte bli stor.

Kärlek /MissLeinonen

 

Tidigare inlägg