Idag är det exakt en månad kvar tills jag landar på Arlanda och jag vet inte hur jag känner inför det? 

Såklart ska det bli skönt att komma hem igen, att träffa alla och helt enkelt vara hemma. Det är jag jätteexcited för,

men jag är också sjukt nervös. Inte bara för att jag ska jobba hela sommaren och sen börja ta skolan seriöst igen, göra mina läxor tidigare än kvällen innan och så vidare men också för att alla erfarna AFS'are säger att det är lika svårt om inte svårare att komma hem än vad det var att komma hit. På vår pre-return orientation pratade vi om hur mycket saker vi behövde vänja oss vid när vi kom hit, sen vände de på saken och sa "tänk nu att vänja er tillbaka till hur det brukade vara". Vi fick läsa brev som tidigare studenter hade skickat till sina värdfamiljer efter de kommit hem och det låter jättejobbigt. Här är några utdrag från breven:

 

 

Jag vet inte riktigt vad jag vill få sagt med detta. Kanske vill jag bara skriva av mig för jag är så nervös, kanske vill jag bara förbereda er också på att det kommer bli svårt, att det inte kommer bli som vanligt. Kanske vill jag bara säga att ni troligtvis kommer behöva ge mig lite tid att anpassa mig tillbaka. Eller så skriver jag bara för att få ordning på mina känslor och själv förstå vad jag känner. Jag vet inte rikigt. 

 

Men jag vet vad jag kommer sakna. Jag kommer sakna att åka till skolan på morgonen med min värdbror, jag kommer sakna alla roliga och enkla computer classes jag tar, jag kommer sakna att äta medhavd lunch i cafeterian tillsammans med mina bästa vänner, jag kommer sakna att alltid ha tid att göra något efter skolan för jag knappt har några läxor, jag kommer sakna sammanhållningen i skolsporterna, jag kommer sakna att komma hem till att Peggy redan är hemma, jag kommer sakna att bli upphämtad av en vän bara för att åka och köpa glass eller något annat litet, jag kommer sakna att alltid gå på bio, jag kommer sakna alla, min familj, mina vänner och de andra utbytesstudenterna, när kommer jag ens träffa dem igen? Jag kommer sakna allt. 

 

Men det kommer bli skönt att komma hem till alla er, mina andra familj, mina svenska vänner, min säng, katt och alla mina kläder. Det kommer bli skönt att kunna ta en buss om jag vill någon stans, att äta rikigt ost, att bo nära ett köpcentrum när man behöver något, att få äta köttbullar med potatismos, att kunna baka igen för det är så mycket lättare med glutenfri mjölmix än något annat mjöl, att slippa ha missförstånd pga språket, att veta vad allt heter igen och att bara vara hemma.