The real prom pictures

 

En månad

Idag är det exakt en månad kvar tills jag landar på Arlanda och jag vet inte hur jag känner inför det? 
Såklart ska det bli skönt att komma hem igen, att träffa alla och helt enkelt vara hemma. Det är jag jätteexcited för,
men jag är också sjukt nervös. Inte bara för att jag ska jobba hela sommaren och sen börja ta skolan seriöst igen, göra mina läxor tidigare än kvällen innan och så vidare men också för att alla erfarna AFS'are säger att det är lika svårt om inte svårare att komma hem än vad det var att komma hit. På vår pre-return orientation pratade vi om hur mycket saker vi behövde vänja oss vid när vi kom hit, sen vände de på saken och sa "tänk nu att vänja er tillbaka till hur det brukade vara". Vi fick läsa brev som tidigare studenter hade skickat till sina värdfamiljer efter de kommit hem och det låter jättejobbigt. Här är några utdrag från breven:
 
"You may be the only people who can really understand. You helped me get trough those first months in ---, when I felt so ignorant about everything. It sounds crazy, but I feel a little ignorant again even though I'm back in my native country" 
 
" I truly looked forward to seeing my family again, but I felt a little out of place a week or two. I didn't feel "at home" as you say"
 
"I'm realizing that what I used to think of as natural is actually something that I learned to do just because I happen to be ---. Why? Because I'm having to learn it again now that I'm back in ---"
 
"It's hard for me to find anyone around here who can understand what it's like to come back to --- after ten months living in another country."
 
"My first few weeks after I came home were a little problematic. I felt that I didn't know where I was supposed to live/be."
 
"Then, it is over and you get back to normal, only it isn't normal anymore"
 
"I have now seen all those that have meant something to me... and it hurts more and more each time. It's like we have nothing in common, nothing to talk about" 
 
Jag vet inte riktigt vad jag vill få sagt med detta. Kanske vill jag bara skriva av mig för jag är så nervös, kanske vill jag bara förbereda er också på att det kommer bli svårt, att det inte kommer bli som vanligt. Kanske vill jag bara säga att ni troligtvis kommer behöva ge mig lite tid att anpassa mig tillbaka. Eller så skriver jag bara för att få ordning på mina känslor och själv förstå vad jag känner. Jag vet inte rikigt. 
 
Men jag vet vad jag kommer sakna. Jag kommer sakna att åka till skolan på morgonen med min värdbror, jag kommer sakna alla roliga och enkla computer classes jag tar, jag kommer sakna att äta medhavd lunch i cafeterian tillsammans med mina bästa vänner, jag kommer sakna att alltid ha tid att göra något efter skolan för jag knappt har några läxor, jag kommer sakna sammanhållningen i skolsporterna, jag kommer sakna att komma hem till att Peggy redan är hemma, jag kommer sakna att bli upphämtad av en vän bara för att åka och köpa glass eller något annat litet, jag kommer sakna att alltid gå på bio, jag kommer sakna alla, min familj, mina vänner och de andra utbytesstudenterna, när kommer jag ens träffa dem igen? Jag kommer sakna allt. 
 
Men det kommer bli skönt att komma hem till alla er, mina andra familj, mina svenska vänner, min säng, katt och alla mina kläder. Det kommer bli skönt att kunna ta en buss om jag vill någon stans, att äta rikigt ost, att bo nära ett köpcentrum när man behöver något, att få äta köttbullar med potatismos, att kunna baka igen för det är så mycket lättare med glutenfri mjölmix än något annat mjöl, att slippa ha missförstånd pga språket, att veta vad allt heter igen och att bara vara hemma. 
 
 

prom

Igår var det ju då alltså PROM! På morgonen kom Alex förbi för att lämna sin locktång som jag skulle använda och sen åkte Peggy och jag för att hämta blomgrejen ni ser på översta bilden, corsage tror jag det heter. Klockan tre kom Bene och Nicole över för att göra sig i ordning med mig och halv sex åkte vi och hämtade Beck för att sen åka till Markus och ta bilder och byta corsages. Klockan sex hade vi dinner reservations at en restaurang som heter Da Vinci's så vi åt pasta och creme brulée. FKN SPILLDE på min klänning så hade två fläckar som syns jättetydligt på alla bilder med bilxt, dock ej i verkligheten. Redigerade i alla fall bort dem, photoshop i mitt hjärta<33 
 
 
8.30 började själva promen och vi mötte Marcello och Hailey utanför precis innan och tog lite mer bilder. Sen var det dags för själva dansen och det var ju ej jättekul. Tre timmar av grinding och hoppa upp och ner med armen i vädret. What ever, det är ju själva upplevelsen i alla fall. Klockan 11 åkte vi alla utbytesstudenter, (Markus, jag, Bene, Nicole och Marcello) hem till Markus och spelade spel och umgicks halva natten. Sen sov vi där också och det var basically min prom dag. 
 
 
 
Hade en superbra kväll i alla fall och även fast vi knappt känner några seniors var det en väldigt speciell och rolig upplevelse att få gå på prom. Hade en disskusion med massa utbytestudenter på facebook om det var värt att gå eller inte för vi knappt känner några seniors och det är så jävla dyrt men är sjukt glad att vi bestämmde oss för att gå. Hade ju ångrat mig i alla framtid annars. 
 
Dock hur mycket pengar folk lägger på prom alltså, det är helt sjukt. Först kostar kläderna mellan 200 och 250 dollar, sen biljetterna ligger på 30$, de flesta äter middag ute och eftersom man är så uppklädd måste man ju gå till ett lite fancy place så det blir ju lätt 50 dollar per person. Sen corsages kostar 30-40$ för killar (att ge till tjejen) och 10-20$ för tjejer (att ge till killen) och där slutade vi utbytesstudenter men många tjejer betalar för att få naglar, smink OCH hår gjort och många åkte limousin eller någon annan cool bil upp dit, som de hyrt. It's crazy! Dessutom tas det förgivet att killen ska betala middagen och biljetten för tjejen, så det är ju värre för dem. Anyways, tänkte bara dela med mig av det för jag tycker det är lite ovärt. Kostar det lika mycket för våra studenter i Sverige? 

Tidigare inlägg Nyare inlägg