Jag tänkte inviga kategorin Seriöst skrivande redan nu. Detta är en krönika som jag skrev i skolan för någon månad sedan. Säg gärna vad ni tycker, om ni känner igen er eller liknande. Jag vill att ni observerar att tredje stycket inte är sant, det har jag hittat på. Vad gör man inte för bra betyg? ;)

Att vara någon annan

En person jag känner sa till mig igår att om jag inte började vara mig själv igen ville hen inte längre träffa mig. Vad skulle du göra i det här läget? Jag själv pratade med mina vänner och sen sa jag till personen att ingen annan märker någon skillnad. Hen påstod då att jag kanske aldrig hade varit mig själv när vi träffades och blivit det nu. Jag vet inte vad jag ska göra. Det här är en person jag inte kan förlora, så antingen måste jag bli mig själv, igen – eller sluta med det, igen.

 Men hur ska det gå till? Jag vet inte vem jag är och vem jag inte är. Är jag alltid jag eller är jag någon annan än jag. Jag kanske är olika personer beroende på vart jag är – och med vem? Svaret på det är ja. Ja, jag är olika personer beroende på vart jag är och med vem. Är vi inte alla det? 

När jag är med mina kompisar kan jag helt random säga ”jag måste rapa” och så gör jag det, så gör vi alla i min kompiskrets. Men när jag är i början av ett kompis – eller kärleksförhållande kan jag inte göra så, såklart. Jag måste känna personen ”på riktigt” innan jag kan bli ”på riktigt”.

 Att vara någon annan är ganska lätt. För två somrar sen åkte jag iväg själv på ett läger i en vecka. Jag kände ingen och ingen kände mig och jag hade redan innan bestämt mig för att jag ville ha en sommarromans och beslöt mig samtidigt för att inte vara helt mig själv, det hade ju aldrig funkat tidigare. Så jag ljög, inte om allt men om lite och det gick hem. Jag fick min sommarromans och min första kyss! Jag hade en underbar vecka och ingen av dem personerna jag ljög för kommer någonsin att få veta det. Hoppas jag.

 Jag har aldrig ljugit för någon som betyder mycket för mig, så jag vet att det inte var jag som gjorde det den där sommaren för två år sen heller. Det var mitt ”inte-jag”. ”Inte-jag”, den jag som alla jag tycker om aldrig kommer att få träffa.

Vad jag egentligen menar är att jag – och jag hoppas att jag inte är ensam – är olika personer beroende på vart jag är och med vem. När jag är med personer jag inte träffar så ofta, till exempel mina kompisars föräldrar försöker jag vara mognare än vad jag egentligen är. Jag drar ner på svordomar och sånna saker. Men när jag är med mina barndomsvänner släpper jag lös och gör helt galna saker, saker jag aldrig skulle kunna göra i sällskap av till exempel min pojkvän, eller min storebrors kompisar.

Men vem är jag då? Enligt mina kompisar är jag en stark person som inte tar någon skit, men själv skulle jag säga att jag har lätt för att bli ledsen och tar åt mig av kommentarer. Vi ser inte på mig på samma sätt, jag är stark utåt och svag inåt. 
Är det bara jag som är såhär? Och är jag i så fall falsk? Eller är alla såhär? Och är alla i så fall falska?  Tappar vi bort oss själva i sökandet efter oss själva?

Nu ska jag gå och fortsätta vara mig själv – eller någon annan. För vem jag är, det vet jag inte och kommer nog aldrig att få veta. Om du vet, får du gärna berätta det för mig! 

”Jag” 

Kärlek /MissLeinonen