Markus går på repeat och jag finner verkligen ingen ro för att plugga. Tankarna flyger runt i huvudet. Tänk om jag hade gjort så istället? Tänk om vi fortfarande hade varit vänner? Tänk om hon och jag hade fortsatt prata med varandra? Eller om jag och han aldrig blivit sams igen? Det finns så många personer som man känt, växt ifrån och förlorat. Så många vuxna, lärare och ledare som betytt så mycket som jag aldrig någonsin kommer få prata med igen. Måste man verkligen sluta nian? Vill stanna upp tiden och leva just här, just nu tills jag är redo att lämna allt bakom mig. Vad händer med de kompisar som man bara pratar med i skolan? Och de lärare som alltid förstår en? Vill inte ens tänka på det.

 Aja, det löser sig som man brukar säga. 

 

 

Vill inte bli stor.

Kärlek /MissLeinonen